karracoke

För mig är tillit och ärlighet de mest värdefulla man har mellan vänner, familj och kärleken.
Den bygger grunden i det man har och sätter gränserna i förhållanderna osv.
Och utan ärlighet kan man inte bygga nån tillit och vem vill leva i ständig undran om det som sägs eller händer är sant? Det är jobbigt för den som undrar, och säkert minst lika jobbigt för den som ständigt blir frågad.
Men hur bygger man då upp tilliten igen efter att den blivit bruten? Och varför är det svårt för väldigt många att vara helt ärlig redan från början?

Känner att tilliten till nån är väldigt svår att få tillbaka, och jag saknar den verkligen.
Innan det som inte ska hända hände så var denna person för mig helt oskulldsfull, perfekt och ofelbar, men bara av en liten grejj så ändrades allt. Förr så undrade eller ifrågasatte jag aldrig något, men nu så tvivlar jag på även små detaljer. Och det som är de mest sjuka är att jag bryr mig inte alls om det som gjordes och ljögs om utan jag hakar upp mig på själva lögnen. Det är fortfarande över mitt förstånd att någon kan sitta och titta mig i ögonen och utan att ens tveka det minsta eller visa det minsta att han/hon ljuger drar världens lögn som jag redan innan jag frågade visste svaret på. Det får en att ständigt undra...Alla gånger jag frågat något som jag inte visste svaret på, hur många gånger har jag då fått ett ÄRLIGT svar och hur många gånger har det varit vita lögner? Ahh de är skitsvårt att komma över och skitsvårt att veta hur man ska göra...Det enda jag vet är att jag hela tiden försöker att släppa och tar definitivt inte upp det här längre med personen...Intalar mig själv att det aldrig kommer att hända igen och försöker att gå vidare. Antingen så kommer jag vidare eller så måste jag byta taktik på någe vis...